Yta och djup

En av de mer inflytelserika teorierna inom modern pedagogik kommer från Sverige. Forskare som Ference Marton och Lars-Ove Dahlgren båda verksamma i Göteborg var bland de som utvecklade teorin om yt- och djupinlärning. Teorin bygger på diverse empiriska studier där man gjort textbaserade inlärningsexperiment och tittat på kvalitativa skillnader på inlärningen. Artikeln Inlärningens utfall, som är ett exempel på den här typen av forskning, finns tillgänglig på Internet. Läs gärna den.

Man kan på ett sätt säga att den här forskningen backar in i sina slutsatser om lärande/inlärning. Man börjar i utfallet. Det vill säga resultatet av ett försök att lära. (Rutan längst ned till höger i bilden ovan.) Man har tittat på den kunskap som elever uppvisar efter en viss inlärningsövning. I de flesta av experimenten fick testpersonerna (eleverna) läsa en text och man frågade sig: vad kommer de ihåg och på vilket sätt minns de det?

Man fann att grovt sett fanns det två typer av utfall. I den första fanns det de som mindes texten som enskildheter och en uppsättning fakta (ytlärande). De mindes detaljer. I den andra fanns det de som mindes vad texten gick ut på och hur resonemanget var uppbyggt (djuplärande). De förstod. När man tittade närmare på detta märkte man att utfallet berodde på elevens inriktning. (Fyrkanten längst ned till vänster i illustrationen ovan). Det fanns de som försökte minnas enskildheter och de som försökte förstå.

Då försökte forskarna förstås titta lite mer på hur det kom sig att en viss elev valde den ena eller andra inriktningen. Man märkte då att eleven gjorde strategiska och rationella val, som grundade sig på hur de hade förstått sin uppgift. (Förståelse, den övre högra fyrkanten i illustrationen ovan.) Om eleverna t.ex. upplevde att examinationen betonade utantillinlärning valde de ytlärande strategin och om den betonade förståelse och analys så valde man en djupinriktning. Man märkte också att elever valde ytinriktning i större utsträckning om de var stressade eller hade väldigt mycket att lära.

När man så slutligen tittade på vilka förutsättningar människorna i studierna hade (som visade prov på den ena eller andra förståelsen av uppgiften) så kunde man utesluta faktorer som social klass, intelligenskvot och tidigare utbildning i det aktuella ämnet. Man kan därmed slå fast att yt- och djupinlärning är ett situationsberoende fenomen snarare än ett individberoende fenomen.

Teorin om yta och djup får säkert många konsekvenser. Den främsta, enligt mitt förmenande, är att teorin betonar elevens förståelse av studiesituationen. Denna förståelse är en kritisk komponent i lärandet. Detta medför att det är just här läraren ska lägga in stöten, genom att förklara förväntningar och krav men också genom att på andra sätt sälja in kursen.

Att bearbeta elevens förståelse av studiesituationen är där läraren kan komma in och göra nytta. Detta beror främst på att elevens förutsättningar redan är givna när eleven kommer till skolan, samt på att inriktningen på inlärningen och utfallet av inlärningen är produkter av förståelsen.

---

Begreppen yta och djup förstås ofta som värderande där yta ges ett lägre värde och djup ett högre. Detta är egntligen inte innebörden av teorin. Om kursen har delar som ska memoreras, som inte kan "förstås" utan som måste kunnas utantill, då är det inget problem med ytlärande eller så kallat pluggande. Men om målet är att skapa förståelse eller att utveckla förmågan till analys (eller motsvarande) då är ytlärande helt förkastligt.