söndag 16 december 2007

Motivation, vad är det?

Den första pedagogiska forskningen tittade egentligen på lärande utifrån motivation. Forskare som Pavlov och Skinner gjorde en rad experiment där de tittade på hur olika yttre stimuli påverkade inlärning.

Denna typ av forskning fokuserade på saker som straff och belöning och belöning som "frånvaro av straff". Resultaten av denna forskning är slående och helt enkelt mycket bra. Tyvärr visade det sig att i den mänskliga världen fungerade det inte lika lätt som i experiment på hundar. Det fanns andra krafter i spel som störde effekterna av yttre stimuli.

Motivationsforskningen kom med tiden att titta närmare på den mänskliga världen och Abraham Maslow presenterade t.ex. sin berömda behovspyramid. Den beskriver motivation som ett uttryck för inre, allmänmänskliga behov snarare än yttre stimuli. Modellen är förstås teoretiska men bygger delvis på empiriska undersökningar av Henry Murray; teorin har i alla händelser fått stor spridning. 

Maslow stipulerar en naturlig progression av behov som driver en människa vidare. De första behoven handlar om mat och säkerhet men i takt med att livsförhållandena förbättras får människan mer komplexa behov. I det sista steget återfinns självförverkligandet.

Oavsett om man talar med Pavlov eller Maslov, eller vilken forskare man än utgår ifrån, kan man konstatera att motivation sönderfaller i två delar: yttre motivation och inre motivation. 

Enkelt uttryckt är inre motivation en psykologisk process som bottnar i individuella mål och behov som individen upplever är viktiga utifrån sina erfarenheter och sin livsvärld. Detta medför att människor är ganska olika. Vi har olika drivkrafter.  Påverkan av den inre motivationen sker genom dialog och samtal, men också inspirerande ledarskap eller t.ex. meningsskapande diskussioner i anslutning till arbetet: ”vi gör det här därför att…”.

Yttre motivation är olika former av belöningar eller bestraffningar. Genom belöningar och beröm eller genom tvång eller betyg kan individen fås att arbeta för att säkerställa sin egen trygghet, eller motsvarande.

---

Efter att nu ha etablerat den grundläggande distinktionen mellan yttre och inre motivation skulle jag vilja beröra ett par andra studier som, jag tycker, kan få intressanta konsekvenser för vår förståelse av motivation som begrepp. Den första teorin kallas på engelska för Locus of Control. Den andra teorin, som är tämligen omdiskuterad, kallas Rosenthaleffekten (även pygmalioneffekten) eller då man tittat på vuxna i arbetslivet för Hawthorneeffekten

Locus of Control handlar om hur människor tänker kring ansvar. Det hela går ut på att man kan se skillnad mellan dem som ser orsaker till händelser i deras liv som beroende av yttre omständigheter och dem som ser händelser i livet som effekter av egna beslut (oaktat huruvida det ena eller andra är sant i ett visst givet tillfälle). Det finns alltså människor som tenderar att lägga ansvaret utanför sig själva och de som tenderar att lägga det hos sig själv. Till exempel har man kunnat konstatera att de som har inre Locus of Control har kortare rehabiliteringstider efter olycka och sjukdom än de som har yttre.

Rosenthaleffekten har visat att blotta det faktum att man blir sedd och uppmärksammad leder till förbättrade prestationer.  I Rosenthals och Hawthornes studier har man sett hur människor förbättrar sina prestationer genom att bli sedda och man har sett att chefers eller lärares förväntningar har tydligt positiva effekter på prestationer och förmåga.

Det jag föreslår som slutsats är att människors föreställningar om sitt eget ansvar och deras förmåga kan modifieras. Detta kan leda till förbättringar i självständighet och ansvarstagande, samt förbättringar vad gäller prestationer och resultat.

---

Det finns mycket mer att säga om motivation, men denna första beskrivning duger kanske. Jag kan tänka mig att återkomma till detta ämne för att peka på fler studier och deras konsekvenser och kanske för att problematisera några av de förutnämnda teorierna.

Avslutningsvis vill jag tipsa om en ordentlig genomgång av motivationsbegreppet, skriven av Helena Korp på Myndigheten för Skolutveckling. Hennes utredning är grundlig och den som läser texten får en intressant inblick i  begreppet. 

Korps rapport finner man här (nedladdas som pdf). En av Korps intressantare poänger är att motivation ofta är ett ord man använder så snart människor inte vill göra det man från samhällets sida vill att de ska göra. Korp pekar på att detta inte betyder att dessa människor saknar motivation; de vill bara inte göra just det de förväntas göra. 

3 kommentarer:

Ola Janson sa...

Hur hänger mina idéer om motivation ihop med det du skriver tycker du?

Speciellt delen som handlar om mitt försanthållande: "vi vill leva ett liv som är en intressant historia". Berättande och berättelser för att öka motivation.

Vad tror du?

Jag har bloggat om dig.

Anonym sa...

Du har blivit bloggad om. Grymt intressant.

didaskalos sa...

Ja. Det går väl att säga en hel del. För det första så vill jag dock peka på att dina berättelser är något som är tänkta att skapa motivation och riktning. De är som jag ser det en del i det meningsskapande sammanhang som pedagogik alltid behöver (om man inte ska förlita sig på enbart elchocker, och/eller är nöjd med "rote learning".)

Om man har en berättelse (eller en förklaring/ en förståelse) till varför ett visst lärandemål är relevant och att man kan klara att nå det, så har man i princip allt man behöver för att komma i gång.

Har man däremot en berättelse (förklaring/förståelse) som går ut på att jag har ingen nytta av detta (lärandemålet är irrelevant i min livsplan) och/eller lärandemålet är så pass krävande att det knappast är troligt att jag når det... ja då har man en berättelse som kommer att motivationsenergin till 0...

Jag gissar att jag nu tröttar dig med det löjligt uppenbara. Men. Med detta sagt så finns det förstås möjligheter och anledning att granska och kritisera begreppet "berättelse" (förståelse/förklaring).

Den här typen av begrepp är rätt gummiartade och kan leda till "flum". Alltså. Om Adams berättelse (förståelse) gör att han får uselt lärandeutfall, hur gör jag då för att modifiera hans berättelse... Ja, heh, DÅ har man helt plötsligt problem som pedagog. Adam kan t.ex. ha som en del i sin livsberättelse att han inte lyssnar på vad magistrar, kurledare eller andra förståsigpåare säger. De är nämligen idioter, medan "sanningen och vägen" kommer ur Expressens sportbilaga, eller motsvarande.

Det kan bli en enkel utväg som lärarutbildare eller lärare i pedagogik att prata om elevernas förståelse och vikten av att påverka den. Då har man gett sitt auditoium ett svar, eller vad som låter och verkar vara ett svar...

Det man i nästa andetag bör lägga till är förstås något om hur svårt, kvalificerat och ibland tidsödande det kan vara att gå in och försöka förändra en viss persons helt vrickade och dysfunktionella livsberättelse. Och. Sedan tipsa om vikten av att bolla sina problem med duktiga kollegor och söka vägen till sin egen motivation och fortsätta att läsa om pedagogik. Hmm jagborde nog ha en bloggpost om "lärande grupper" och "reflection on praxis".... börjar skriva den nu. :-)