Cargo Cult Education

Cargo cult är ett begrepp som man hör här och var. Det är ett begrepp som handlar om vår förmåga att finna lite väl enkla, godtyckliga eller magiska lösningar på praktiska problem. Uttrycket kommer ursprungligen från antropologin och handlade där om (så kallade) primitiva folks ibland rätt komiska förhållande till moderna uppfinningar.

Idag möter vi dock begreppet cargo cult i andra sammanhang. Man hör talas om cargo cult science, eller cargo cult programming. Då handlar det om ytlig förståelse av koncept och metoder som leder till värdelösa resultat. Ett exempel på cargo cult science skulle vara att apa efter utseendet på en vetenskaplig rapport (med noter och rubriker som "metod" och "hypotes") utan att ha förstått och tillämpat ett vetenskapligt tillvägagångssätt.

I skolans värld florerar cargo-kulten. De mest lösryckta idéer och halvtänkta teorier får fast form och omsätts till handling. Orsakerna är säkert många men ett par av dem är förstås avproffesionaliseringen av lärarna som yrkeskår. Ingen skulle drömma om att, utan ganska ordentlig sakkunskap, tala om för en snickare hur man slår i en spik; däremot är det helt acceptabelt för snart sagt vem som helst att tala om för en lärare hur man undervisar i matematik i årskurs fyra.

Situationen förvärras och försvåras dock av ett utbrett ointresse för vetenskapliga rön om lärande och metoder för framgångsrikt lärande. Det här ointresset är, om man formulera sig lite drastiskt, så gott som totalt hos politiker och utbildningsplanerare, det är svalt hos skolledare och på sin höjd ljumt i lärarkåren.

Ointresset för pedagogisk vetenskap hade förstås varit acceptabelt om man i samhället hade litat på lärarnas yrkeskompetens och erfarenheter. Tyvärr så är det inte så. Det leder till att människor som inte ens har den mest marginella insyn i pedagogik kan uttala sig om, och få inflytande över, skolan.

Hela utbildningsfältet är fullständigt översvämmat av cargo cult education. Det vill säga. Det är fullt av lösryckta och halvtänkta tankar: allt ifrån rent nys till teorier grundade på praxis och empirisk forskning. I skolan flyger det runt idéer om saker som huruvida eleverna ska få ha mössa på sig inomhus, till guldstjärnor och diplom, till experiment med lärstilar, till nya satsningar på studieteknik, till metakognition, till hur man arrangerar bänkarna, till PBL. Högt och lågt, system och detaljer, forskningsrön och buzzwords far runt i en enda röra. Det saknas uppenbarligen en sammanhängande pedagogisk teori som är byggd på sunda empiriska data och som samtidigt fungerar.

Det hade varit önskvärt att de människor som har intresse av att hålla på med utbildning hade en någorlunda liknande referensram. Av allt att döma kan man tyvärr inte alla gånger räkna med att folk som håller på med utbildning är insatta i moderna råd och rön och chanserna att man talar förbi varandra trots att man vill samma sak ökar när man i så liten utsträckning har gemensamma begrepp och ett gemensamt yrkesspråk.

Trots att Sverige är världsbäst på pedagogisk forskning så verkar slutsatserna ironiskt nog vara lite kända just här.